1854-1907 John Frederick Peto Gallery John Frederick Peto (May 21, 1854 ?C November 23, 1907) was an American trompe l'oeil ("fool the eye") painter who was long forgotten until his paintings were rediscovered along with those of fellow trompe l'oeil artist William Harnett. Although Peto and the slightly older Harnett knew each other and painted similar subjects, their careers followed different paths. Peto was born in Philadelphia, Pennsylvania, and studied at the Pennsylvania Academy of the Fine Arts at the same time as Harnett.[1] Until he was in his mid-thirties, he submitted paintings regularly to the annual exhibitions at the Philadelphia Academy. In 1889, he moved to the resort town of Island Heights, New Jersey, where he worked in obscurity for the rest of his life. He and his wife took in seasonal boarders, he found work playing cornet at the town's camp revival meetings, and he supplemented his income by selling his paintings to tourists.[2] He never had a gallery exhibition in his lifetime.[3] Harnett, on the other hand, achieved success and had considerable influence on other artists painting in the trompe l'oeil genre, but even his paintings were given the snub by critics as mere novelty and trickery. Both artists were masters of trompe l'oeil, a genre of still life that aims to deceive the viewer into mistaking painted objects for reality. Exploiting the fallibility of human perception, the trompe l'oeil painter depicts objects in accordance with a set of rules unique to the genre. For example, Peto and Harnett both represented the objects in their paintings at their actual size, and the objects rarely were cut off by the edge of the painting, as this would allow a visual cue to the viewer that the depiction was not real. But the main technical device was to arrange the subject matter in a shallow space, using the shadow of the objects to suggest depth without the eye seeing actual depth. Thus the term trompe l'oeil??"fool the eye." Both artists enthrall the viewer with a disturbing but pleasant sense of confusion. Letter Rack by PetoPeto's paintings, generally considered less technically skilled than Harnett's,[4] are more abstract, use more unusual color, and often have a stronger emotional resonance. Peto's mature works have an opaque and powdery texture which is often compared to Chardin.[5] The subject matter of Peto's paintings consisted of the most ordinary of things: pistols, horseshoes, bits of paper, keys, books, and the like. He frequently painted old time "letter racks," which were a kind of board that used ribbons tacked into a square that held notes, letters, pencils, and photographs. Many of Peto's paintings reinterpret themes Harnett had painted earlier,[6] but Peto's compositions are less formal and his objects are typically rustier, more worn, less expensive looking.[7] Other artists who practiced trompe l'oeil in the late nineteenth century include John Haberle and Jefferson David Chalfant. Otis Kaye followed several decades later. A pioneering study of Peto and Harnett is Alfred Frankenstein's After the Hunt, William Harnett and Other American Still Life Painters 1870-1900. Frankenstein's book itself is a fantastic tale of solving the mystery of why these artists were forgotten for much of the twentieth century.  Related Paintings of John Frederick Peto :. | Take Your Choice | Take Your Choice | Steckbrett der Gebr Smith | Stilleben aufeiner Palette | Toms River |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
George Shalders
1826-1873
BRUEGHEL, Pieter the Younger
Flemish painter (b. 1564, Bruxelles, d. 1638, Antwerp). Pieter Brueghel the Younger was the oldest son of the famous sixteenth-century Netherlandish painter Pieter Brueghel the Elder (known as "Peasant Brueghel") and Mayken Coecke van Aelst. His father died in 1569, when Pieter the younger was only five years old. Then, following the death of his mother in 1578, Pieter, along with his brother Jan Brueghel the Elder ("Velvet Brueghel") and sister Marie, went to live with their grandmother Mayken Verhulst (widow of Pieter Coecke van Aelst). She was an artist in her own right, and according to Carel van Mander, possibly the first teacher of the two sons. The family moved to Antwerp sometime after 1578 and Pieter possibly entered the studio of the landscape painter Gillis van Coninxloo (1544-1607). In the 1584/1585 registers of Guild of Saint Luke, "Peeter Brugel" is listed as an independent master. On November 5, 1588 he married Elisabeth Goddelet, and the couple had seven children. He painted landscapes, religious subjects and fantasy paintings. For this last category he often made use of fire and grotesque figures, leading to his nickname "Hell Brueghel". Apart from these paintings of his own invention, Pieter Brueghel the Younger also copied the works his father had created by using a technique called pouncing. His genre paintings of peasants lack Pieter the Elder's subtlety and humanism, and emphasize the picturesque.